Då jag för elfva år sedan skref mitt första arbete, kunde det naturligtvis icke skickas ut i verlden utan förord.
Sedan dess har jag ej vågat vädja till allmänhetens tålamod, ty utan fråga är det för mycket begärdt att en öfverseende läsare skall sysselsätta sig icke blott med författarens verk, utan äfven med honom sjelf. Men vid närvarande tillfälle, då några ord icke torde vara ur vägen, ser jag mig nödsakad att ännu en gång anlita detta vädjande, likväl med bifogad försäkran att – derest ingen tvingande nödvändighet inställer sig – jag icke på ytterligare elfva år skall återkomma med något förord.
Ett sådant löfte vill egentligen säga detsamma som att aldrig återkomma … ty hvilken författare skulle ej efter tjugutvå år vara så totalt ammalmodig, att han tryggt kunde skrifva hvad som helst utan fara att bli läst!
Men för att icke borttappa detta nu vederbörligen förordade förord, så torde vara skäl att omnämna anledningen till detsamma.
Hvem har ej sett dessa elegant utstyrda skåderätter, som i julveckan presentera sig i de litterära charcuterierna, hvem har ej köpt dem och hvem har ej kastat en nyfiken blick på de grannlåter, hvarmed de äro ornerade.
Men – för att uttrycka oss utan bildspråk – hvem känner ej att hvarje liten bok, som utkommer i och för julen, måste vara "illustrerad" med plancher! Och hvem känner ej att tillverkningen af sådana icke hunnit synnerligen långt hos oss, en omständighet, som föranledt våra förläggare, hvilka äro ett fiffigt slägte, att reqvirera denna nödvändighetsvara från utlandet!
Må nu ingen rättsinnig menniska undra öfver att ett något bizarrt förhållande härigenom uppstår!
Personalen till våra kalendrar och öfriga julböcker kommer nyskapad och – icke nog härmed – äfven fullt färdigklädd från främmande land, och för oss arme författare återstår ingenting annat än att i dessa döda väsenden inblåsa det erforderliga lifvet samt derefter ställa dem i möjligaste bästa harmoni sins emellan, om de än i afseende på såväl varelse som sysselsättningar – ty till råga på allt ha de äfven vissa göromål för sig – synas aldrig så oharmoniska.
Härmed tillgår sålunda:
Förläggaren, d.v.s. egaren af kropparna, vänder sig till någon skriftställare, som han anser i stånd att åtaga sig Promethei befattning, hvarvid han yttrar sig ungefär sålunda: